Attackerna – det räcker inte med sidolejon

Med anledning av allt fler bilattacker mot gående är det viktigt att gågatorna säkras. Då räcker det inte att vid sidan av gatan ställa upp s.k. betonglejon och liknande.

Eftersom räddningsfordon och varutransporter måste få komma fram går det inte att helt stänga av långa gatusträckor. Men det är enkelt att placera hindren så att en attackerande bilist måste kryssa sig fram. Det gör att hastigheten dämpas och fler gående hinner sätta sig i säkerheter.

Liv räddas på ett enkelt sätt utan att de gående får problem att ta sig fram.

Det finns naturligtvis andra tekniska lösningar – både på gågator och i bilarna — men det tar längre tid att ordna. Och vi vet inte när nästa attack kommer.

Publicerat i Säkerhet | Etiketter , | Lämna en kommentar

Hur länge kan S och MP regera under hot?

Turerna i regeringsfrågan   fortsätter. Efter två framtvingade röda avgångar har oppositionen fått vittring och alliansen indikerar att det kan bli fler misstroendeförklaringar. I kikarsiktet finns den nya infrastrukturministern Thomas Eneroth om han driver igenom flygskatt och kilometer skatt. Däremot kan de komma att ge Peter Hultqvist fri lejd eftersom han är förhandlingsbar och har en försvarspolitik som är acceptabel för alliansen.

Men om alliansen och SD fortsätter att plocka bort ministrar – då kommer tålamodet rimligen att tryta hos regeringspartierna S och MP. Det måste finnas gränser för vad de kan acceptera i form av knäpp på fingrarna. Det logiska   är då att Löfven & Co utlyser nyval.

Om S ändå fortsätter att låta sig påverkas utifrån och drar tillbaka förslagen om kilometerskatten och flygskatten — skulle det vara ett pinsamt nederlag för MP. Då lär MP inte kunna sitta kvar i regeringen och i så fall blir det extraval. Det är viktigt att MP:s riksdagsgrupp klargör detta så att S inte förhastar sig.

Politiskt är dagens situation generande på flera sätt, inte minst för Löfven som gärna vill framstå som respektivingivande landsfader. Men respekten har avtagit sedan en minister som inte var informerad (Anna Johansson) fick avgå medan en som visste (Hultqvist) fick vara kvar.

Frågan är nu hur länge S och MP vill sitta i en regering som utsätts för misstroendeförklaringar från den SD-stödda alliansen.

(Har publicerats i Miljömagasinet)

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

General hade varit bättre

Trump har ”uppdaterat” sin utmaning och säger att hans formulering om ”eld och raseri” mot Nordkorea ”kanske inte var tillräckligt stark”. Vad har han i så fall tänkt sig. Ja, ibland finns det anledning att fundera på hur han tänker mer generellt?

Medan USA:s president gormar om kärnvapen har hans försvarsminister James Mattis en sakligare ton. Han säger att det är diplomati – inte krig – som är huvudspåret. Ett kärnvapenkrig vore förödande. Det hade varit bättre, mycket bättre, om denne pensionerade marinkårsgeneral hade blivit USA:s president.

Publicerat i kärnvapen, Utrikes | Lämna en kommentar

TS-dramatiken

”Affären” om Transportstyrelsen rullar vidare.
En intressant fråga är om en person kan anses skyldig om denne inte blivit informerad. Informationsplikten ligger hos om den som borde ha informerat.

Det är vanskligt att försöka skydda en person genom att inte informera denne om något viktigt som hänt. Även svenska politiker borde ha lärt sig av Haldeman & Co:s mur kring Richard Nixon när det gällde Watergate.

Nu har det inte oväntat kommit en rapport från FRA om att IT-säkerheten är otillräcklig hos svenska myndigheter. Detta bör åtgärdas med prioritet och är viktigare än vem som (inte) informerade vem. Även om sistnämnda är politiskt intressant,

Publicerat i Partipolitik, Riksdagspolitik | Etiketter , | Lämna en kommentar

Förenklat att skylla på partiledarna

Som jag ser det var alla partiföreträdarna duktiga på att föra fram sina budskap i Almedalen. Det gäller inte minst Anna Kinberg Batra som var sist ut. Att skylla på partiledarna när det går neråt i opinionen  – det är att göra lätt för sig som kritiker.

Moderaternas nedgång började när Reinfeldt före valet 2014 talade om att medborgarna skulle öppna sina  hjärtan. Det blev det en fortsatt skjuts neråt i januari2017 när M-ledningen började flirta med SD.

ABK sa att det bara är M som har lösningen på dagens problem. Naturligtvis en grov överdrift. Det är för övrigt betecknande att hon bland problemen inte nämnde klimathotet och kemikaliesamhället – något som hon tyvärr hade gemensamt med de allra flesta talarna i Almedalen.

Jag tror att ABK sitter kvar som partiledare, åtminstone fram till valet. De tänkbara konkurrenterna har varit med om SD-beslutet överglänser henne knappast. I bakgrunden kan vi naturligtvis skymta Per Schlingmann som är intelligent och kunnig – men troligen inte villig. Åtminstone inte ännu.

Publicerat i Partipolitik, Schlingmann | Lämna en kommentar

Kinberg Batras maktplan kan lyckas

 

Trots den förvirring som ytligt sett tycks råda inom Alliansen så handlar det om tydlig signalpolitik. Anna KinbergBatra har hissat varningsflagg mot de rödgröna: Regeringen ska fällas genom en alliansbudget som går igenom utan  förhandlingar med Sverigedemokraterna.

De övriga allianspartiernas reaktioner har sin huvudsakliga grund i två saker: De tycker att de genom utspelet blivit åsidosatta och de gillar inte att M vill förhandla med SD i utskotten. Däremot gillar de – alldeles självklart – tanken på en alliansbudget och regeringsmakt.

Att en hel del väljare i mätningar gjort tummen ner  för M efter Kinberg Batras utspel, det var väntat. Men det betyder inte att hennes taktik har misslyckats.

SD kommer att hanteras av Kinberg Batra med hjälp av sockerskålen. Hon vet mycket väl vad det partiet vill och budgetförslaget kommer att anpassas på ett lämpligt sätt.

Att inte lägga fram ett eget budgetförslag – senast efter valet – vore ett fiasko för samtliga partier i Alliansen.

Löfven & Co vet nu mycket väl vad som är på gång och nu gäller det också för den sittande regeringen att ta fram sockerskålen. Taktiken kommer att vara inriktad på att splittra Alliansen och få med antingen Centerpartiet eller Liberalerna – eller helst båda – i en Löfvenledd regering.

Trots C:s tal om grön skatteväxling – något som framför allt gillas av MP och V – kan Liberalerna ligga närmare som samarbetspartner. Om Annie Lööf menar det hon säger kommer hon inte att vara med på en fortsatt restriktiv invandringspolitik och då blir det svåra diskussioner. De diskussionerna vill Löfven bli av med genom att i god tid före valet komma överens med Kinberg Batra om att cementera den flyktingpolitik som nu gäller.

Men vad säger då MP om det? Och väljer C då att gilla läget och börja diskutera andra frågor med de rödgröna?

Frågetecknen är många liksom utmaningarna för de rödgröna om de vill sitta kvar efter valet den 9 september 2018. Eller efter ett nyval innan dess.

Publicerat i Riksdagspolitik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Är funktionshindrade mindre värda än andra?

Som personer med funktionsnedsättning behandlas av Försäkringskassan måste svaret på rubrikens fråga bli JA. Det svenska så kallade välfärdslandet har fått allt fler problem. Det där är ett av dem. Samtidigt som samhället generellt blir allt rikare med ökad ekonomisk tillväxt.

LSS-lagen kom till för att ge ”stöd och service till vissa funktionshindrade (personlig assistans)”. Men nu urholkas lagen allt mer och regeringen tittar på. I media kommer det gång på gång rapporter om hur Försäkringskassan drar in stöd till personer som är i uppenbart och stort behov av hjälp. Kommentarerna till missförhållanden från regeringshåll verkar mest ligga på nivån ”tråkigt”, ”kan inte uttala mig om det enskilda fallet” och ”vi måste se till kostnaderna”.

I ett rikt land som Sverige är det inte rimligt att en myndighet går fram som en bulldozer bland utsatta personer. Det som åberopas från Försäkringskassan som svar på kritiken är att det kommit signaler från regeringen om att det ska sparas pengar. Visst finns det ett sådant behov. Men då bör det rimligen handla om att stoppa fusket – inte stoppa stödet till personer som så tydligt behöver det.

Det verkar som att Försäkringskassan har en egen och skadlig tolkning av regeringens signaler. Om det är så, då måste regeringen klart säga ifrån vad avsikten var med signalerna. Om socialförsäkringsministern fortsätter att mumla i frågan så blir det glasklart var det grundläggande ansvaret finns.

Om den ansvariga ministern inte reagerar är det dags för humanisterna i regeringen att träda fram och säga ifrån. Men detkanske också väljer att sitta stilla i båten. Det gäller ju att regera – även om det inte görs på ett humant sätt när det gäller LSS.

Följande inlägg på sociala medier sammanfattar på ett tydligt sätt vad många känner inför det som pågår: ”Denna hetsjakt på att spara pengar… Att se över att pengarna används rätt inom assistans är bra. Men… vad tusan har det att göra med människor och deras hjälpbehov?
Stöd till att få leva ett ”normalt” liv? Hjälp i vardagen? Hjälp med att få på sig kläder?
Få i sig mat? Till och med hjälp att andas?
Ja listan kan göras lång. Nu har det gått för långt…Är vi på väg mot institutioner igen, en förvaring… Skäms på Er…
Människors lika värde… Pyttsan.”

Det är hög tid för ministrarna att resa sig upp och peka med hela handen, inte bara med lillfingret, och klargöra att det som händer inte är acceptabelt i ett välfärdsland.

Åke Askensten

(Tidigare publ i Miljömagasinet.)

 

Publicerat i Funktionsnedsättning, LSS | Etiketter , | Lämna en kommentar

Parisavtalet räddar inte klimatet

Olyckligtvis tror många – uppenbarligen även en del beslutsfattare – att avtalet i Paris om klimatåtgärder kommer att rädda jordklotet. Men avtalet räcker inte för att förhindra de katastrofala problem som inträffar när/om temperaturen höjs mer än vad som avtalats. Flera forskningsrapporter tyder på att vi i själva verket riskerar temperaturhöjningar som ligger farligt över den begränsning till 1,5-2 graders ökning som länderna enades om.

Forskare vid det internationella institutet IIASA utanför Wien har fingranskat de åtgärder som 188 länder lämnat in om sina planer för att leva upp till Parisavtalet. Slutsatserna av granskningen, som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature, är skrämmande. Forskarna anser att nationernas klimatmål i själva verket leder till en temperaturökning på mellan 2,6 och 3,1 grader.

I en tidigare artikel i Nature har också Nicholas Stern – mannen bakom den av den brittiska regeringen initierade Sternrapporten som kom 2006 – varnat för att konsekvenserna av energianvändningen blir värre än beräknat. Han har speciellt pekat på de ekonomiska följderna som han anser vara kraftigt underskattade av många orskare, bland dem FN:s klimatpanel.

Sverige då? Landet ska ju bli ett internationellt miljö- och klimatföredöme. Överenskommelserna i den svenska miljömålsberedningen ger ett intryck av att Sverige med råge kommer att ta sin del av ansvaret för klimatet. Men det är långt mellan ord och handling. Exempelvis ökar försäljningen av fossildrivna bilar kraftigt. En del av dessa bilar har fått bidrag av staten eftersom de anses vara ”miljöbilar”.

Trafikverkets märkliga roll är något som regering och riksdag måste ta itu med. Det kommer dubbla budskap. Klimatet ska prioriteras men samtidigt publicerar verket förslag om att bygga motorvägar. För en tid sen mörkade verket en utvärdering av miljöeffekterna av de egna motorvägsförslagen. När rapporten kom upp på bordet – efter insatser av bland andra Jordens Vänner – var det glasklart att motorvägssatsningarna får mycket negativa klimat- och hälsoeffekter. Enligt en senare rapport från verket kommer den föreslagna Österleden mellan Stockholm och Nacka att öka biltrafiken med 70.000 mil. Inte per år utan per dygn…

Det aktuella beslutet att sälja det tyska brunkolet talar sitt eget språk. Genom att göra sig av med koltillgångar som finns utomlands – dessutom till tjeckiska riskkapitalister – förbättrar inte Sverige klimatet. Tvärtom innebär det ökade utsläpp på grund av ökad kolutvinning. På papperet innebär det att Sverige får det lättare att presentera sig som ”det första fossilfria världslandet”. Men inte mer än så.

Beslutet att inte gå emot Vattenfalls önskemål om försäljning visar med all oönskvärd tydlighet på de problem som kan uppstå för en minoritetsregering. I sin motivering för att inte ingripa hänvisar regeringen till att den inte kan ändra direktiven till Vattenfall utan majoritetstöd i riksdagen. Men det är omtvistat. Hur som helst så ställer alla riksdagspartier utom V upp på försäljningen. Enklast så för V. En obesvarad fråga: Vad hade hänt om det en gång miljöinriktade Centerpartiet tillfälligt hade lämnat alliansburen och ställt sig bakom nya ägardirektiv till Vattenfall?

Om regeringen varit djärvare kunde den ha sagt: ”Vi fattar inga skarpa beslut nu. Istället tar vi upp diskussioner med tyska regeringen om möjligheterna till successiv avveckling av kolbrytningen.” Ett sådant agerande hade knappast lett till politisk kris på Helgeandsholmen.

Frågan är hur det står till med den politiska kreativiteten och förhandlingsförmågan när viktiga problem är på agendan. En annan fråga är hur stor betydelse det får att regeringen ska köpa och därefter radera utsläppsrätter för 300 miljoner kr per år. Men vi vet att det är en ytterst liten del av världens utsläppsrätter. Och vad det händer med genomförandet framöver? Det går inte ens att överblicka nästa mandatperiod. Samma gäller energiöverenskommelsen som är på gott (förnyelsebart) och ont (kärnkraftens obefintliga bortre parentes).

Den nya skatten på solcellsanvändning hör också till det som kritiserats. Här hänvisar regeringen till avtal med Norge och EU:s regelverk.

Hur är det då med EU? Ett ofta nämnt argument för medlemskap i EU är att unionen tar ett övergripande ansvar för klimatet. Men det är i verkliga livet inte så enkelt att ta det ansvaret. Det gäller att ha med medlemsländerna på den fossilfria vagnen.

Så var inte fallet nyligen när ett EU-paket om att begränsa utsläppen av växthusgaser var på agendan. Det som EU-kommissionen och parlamentet kommit fram till underkändes av det mäktiga ministerrådet eftersom det ansågs alltför långtgående. Ytterligare en signal till omvärlden att tillverkningsindustrins, handelns och jordbrukets intressen är överordnade hälsa och klimat.

Sverige är en liten aktör i det globala klimatspelet. Men helheten består av små enheter. Och som föredöme kan Sverige fortfarande spela en roll – men då måste politiken bli bättre. Allas insatser är viktiga om vi ska kunna undvika att utsläppen når den s k tipping point som hotar allas vår tillvaro.

(Publicerad i Miljömagasinet, juli 2016)

Publicerat i Klimat | Etiketter , | Lämna en kommentar

Vem lurar vem om energin?

I energiöverenskommelsen från 10 juni mellan S, MP, M, C och KD står att ”Målet år 2040 är 100 % förnybar elproduktion”. Nästa mening är motsägelsefull: ”Detta är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut.”

Om det ska vara 100 % förnybart kan kärnkraften inte vara kvar. Några försöker lura de andra i överenskommelsen. Om partierna menar allvar med 100 % måste de börja göra satsningar nu. Men risken är stor att det i praktiken är ett spel för gallerierna, ett försök att göra alla nöjda. Resultatet kan bli att alla blir missnöjda.

Här är länken till energiöverenskommelsen: http://www.regeringen.se/contentassets/b88f0d28eb0e48e39eb4411de2aabe76/energioverenskommelse-20160610.pdf

Publicerat i Energi | Etiketter | Lämna en kommentar

Nya handelsavtal ger storbolagen mer makt

Ska företag som är missnöjda med demokratiska beslut kunna stämma ett land? Det kan låta horribelt och omöjligt. Men så är det faktiskt redan i dag. Ett aktuellt exempel är att ett statligt svenskt företag – Vattenfall – stämt den tyska staten. Vattenfall vill ha 30 miljarder kr av Tyskland därför att de förtroendevalda i Bundestag beslutat att kärnkraften ska läggas ner.

Handelsavt b1 2016 0617_115741Bilden: Vid en manifestation på Norra Bantorget i Stockholm riktade flera organisationer skarp kritik mot de föreslagna handelsavtalen eftersom avtalen kommer att undergräva nationers rätt att fatta beslut om bland annat miljö och arbetsmarknad.

Fler av den sortens processer blir möjliga om det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA blir verklighet. Förhandlingar pågår nu för fullt om att genomföra TTIP, ett transatlantiskt avtal som ger de stora koncernerna ännu mer makt. Huvudförhandlare för EU är kommissionären Cecilia Malmström.

En avsikt är att TTIP ska ge företag ökade möjligheter att stämma en nation om den tagit beslut som anses missgynna företaget. Det kan bli fråga om närmast obegränsade belopp.

Det kan handla om missnöje med ”handelshinder” i form av lagar eller avtal som gäller exempelvis miljö eller villkor på arbetsmarknaden. Däremot handlar det i mindre om frihandel eftersom tullarna mellan EU och USA redan är låga.

EU förhandlar samtidigt med Kanada om ett liknade avtal som förkortas CETA. Båda avtalen handlar om att stämningar ska behandlas i skiljedomstolar. Men redan innan en lag eller ett regelverk antas på nationell nivå eller EU-nivå ska prövning ske i en speciell nämnd. Det innebär att en ny form av försiktighetsprincip införs i länderna eftersom företag och parlament blir mer rädda för att hamna i domstol.

Än så länge har det inte varit någon större debatt i Sverige om avtalen. Det kan bero på att många inte känner till vad som är på gång.

Flera organisationer som värnar om miljö och demokrati – till exempel Jordens Vänner, Greenpeace och Skiftet – försöker väcka frågan. Det gäller också ett antal fackförbund som i en debattartikel varnade för TTIP. Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet samma dag som LO öppnade sin kongress i Stockholm. Just den dagen anordnade flera miljö- och välfärdsorganisationer – bland dem Greenpeace och Skiftet – en manifestation. Det skedde på Norra Bantorget, ett stenkast från LO-borgen och LO-kongressen i Folkets hus.

Det finns en oro för att LO ska ta Svenskt Näringsliv i hand och att de gemensamt ska driva att avtalen antas av regering och riksdag. Från både Helgeandsholmen och Rosenbad har det varit påfallande tyst. I praktiken har man där satt upp skylten ”Tystnad – förhandling pågår”.

Enligt förespråkarna för TTIP och CETA kommer avtalen bland annat att ge ökad tillväxt, bättre lönsamhet och fler jobb. Kritikerna ger inte mycket för det och säger att det ytterst handlar om att undergräva demokratin och nationers självbestämmande.

Avtalen är tänkta att gynna EU-länderna och Nordamerika. Men en icke diskuterad fråga är vad dessa avtal skulle innebära för övriga världen. De fattiga länderna lär inte få mer mat på bordet när de rika ger sig ökade möjligheter att smörja kråset.

Det återstår nu att se hur det går. CETA verkar i dagsläget närmare beslut än TTIP.

Mycket intressant är hur EU:s tilltänkta avtalspart USA kommer att agera när ett TTIP-förslag är klart. Presidentkandidaterna Clinton, Sanders och Trump har alla sagt att de är emot ett avtal. Obama är däremot positiv och vill få till stånd ett avtal innan han lämnar Vita huset i januari 2017. Ingen tror att Obama klarar den kapplöpningen mot tiden.

Av demokratiskäl är det grundläggande att det nu blir en rejäl debatt både i EU-länderna och i USA. Men i Sverige verkar taktiken från beslutsfattarnas sida vara största möjliga tystnad.

Hur länge kommer den att vara?

(Artikeln har varit inför i Miljömagasinet)

 

 

 

Publicerat i Handelsavtal | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar