Parisavtalet räddar inte klimatet

Olyckligtvis tror många – uppenbarligen även en del beslutsfattare – att avtalet i Paris om klimatåtgärder kommer att rädda jordklotet. Men avtalet räcker inte för att förhindra de katastrofala problem som inträffar när/om temperaturen höjs mer än vad som avtalats. Flera forskningsrapporter tyder på att vi i själva verket riskerar temperaturhöjningar som ligger farligt över den begränsning till 1,5-2 graders ökning som länderna enades om.

Forskare vid det internationella institutet IIASA utanför Wien har fingranskat de åtgärder som 188 länder lämnat in om sina planer för att leva upp till Parisavtalet. Slutsatserna av granskningen, som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature, är skrämmande. Forskarna anser att nationernas klimatmål i själva verket leder till en temperaturökning på mellan 2,6 och 3,1 grader.

I en tidigare artikel i Nature har också Nicholas Stern – mannen bakom den av den brittiska regeringen initierade Sternrapporten som kom 2006 – varnat för att konsekvenserna av energianvändningen blir värre än beräknat. Han har speciellt pekat på de ekonomiska följderna som han anser vara kraftigt underskattade av många orskare, bland dem FN:s klimatpanel.

Sverige då? Landet ska ju bli ett internationellt miljö- och klimatföredöme. Överenskommelserna i den svenska miljömålsberedningen ger ett intryck av att Sverige med råge kommer att ta sin del av ansvaret för klimatet. Men det är långt mellan ord och handling. Exempelvis ökar försäljningen av fossildrivna bilar kraftigt. En del av dessa bilar har fått bidrag av staten eftersom de anses vara ”miljöbilar”.

Trafikverkets märkliga roll är något som regering och riksdag måste ta itu med. Det kommer dubbla budskap. Klimatet ska prioriteras men samtidigt publicerar verket förslag om att bygga motorvägar. För en tid sen mörkade verket en utvärdering av miljöeffekterna av de egna motorvägsförslagen. När rapporten kom upp på bordet – efter insatser av bland andra Jordens Vänner – var det glasklart att motorvägssatsningarna får mycket negativa klimat- och hälsoeffekter. Enligt en senare rapport från verket kommer den föreslagna Österleden mellan Stockholm och Nacka att öka biltrafiken med 70.000 mil. Inte per år utan per dygn…

Det aktuella beslutet att sälja det tyska brunkolet talar sitt eget språk. Genom att göra sig av med koltillgångar som finns utomlands – dessutom till tjeckiska riskkapitalister – förbättrar inte Sverige klimatet. Tvärtom innebär det ökade utsläpp på grund av ökad kolutvinning. På papperet innebär det att Sverige får det lättare att presentera sig som ”det första fossilfria världslandet”. Men inte mer än så.

Beslutet att inte gå emot Vattenfalls önskemål om försäljning visar med all oönskvärd tydlighet på de problem som kan uppstå för en minoritetsregering. I sin motivering för att inte ingripa hänvisar regeringen till att den inte kan ändra direktiven till Vattenfall utan majoritetstöd i riksdagen. Men det är omtvistat. Hur som helst så ställer alla riksdagspartier utom V upp på försäljningen. Enklast så för V. En obesvarad fråga: Vad hade hänt om det en gång miljöinriktade Centerpartiet tillfälligt hade lämnat alliansburen och ställt sig bakom nya ägardirektiv till Vattenfall?

Om regeringen varit djärvare kunde den ha sagt: ”Vi fattar inga skarpa beslut nu. Istället tar vi upp diskussioner med tyska regeringen om möjligheterna till successiv avveckling av kolbrytningen.” Ett sådant agerande hade knappast lett till politisk kris på Helgeandsholmen.

Frågan är hur det står till med den politiska kreativiteten och förhandlingsförmågan när viktiga problem är på agendan. En annan fråga är hur stor betydelse det får att regeringen ska köpa och därefter radera utsläppsrätter för 300 miljoner kr per år. Men vi vet att det är en ytterst liten del av världens utsläppsrätter. Och vad det händer med genomförandet framöver? Det går inte ens att överblicka nästa mandatperiod. Samma gäller energiöverenskommelsen som är på gott (förnyelsebart) och ont (kärnkraftens obefintliga bortre parentes).

Den nya skatten på solcellsanvändning hör också till det som kritiserats. Här hänvisar regeringen till avtal med Norge och EU:s regelverk.

Hur är det då med EU? Ett ofta nämnt argument för medlemskap i EU är att unionen tar ett övergripande ansvar för klimatet. Men det är i verkliga livet inte så enkelt att ta det ansvaret. Det gäller att ha med medlemsländerna på den fossilfria vagnen.

Så var inte fallet nyligen när ett EU-paket om att begränsa utsläppen av växthusgaser var på agendan. Det som EU-kommissionen och parlamentet kommit fram till underkändes av det mäktiga ministerrådet eftersom det ansågs alltför långtgående. Ytterligare en signal till omvärlden att tillverkningsindustrins, handelns och jordbrukets intressen är överordnade hälsa och klimat.

Sverige är en liten aktör i det globala klimatspelet. Men helheten består av små enheter. Och som föredöme kan Sverige fortfarande spela en roll – men då måste politiken bli bättre. Allas insatser är viktiga om vi ska kunna undvika att utsläppen når den s k tipping point som hotar allas vår tillvaro.

(Publicerad i Miljömagasinet, juli 2016)

Det här inlägget postades i Klimat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *