Lönepolitiken slår mot välfärden

De styrande, oavsett kulör, vill gärna beteckna Sverige som ett välfärdsland. Och vi vill förstås alla att det verkligen ska vara så. I valrörelsen 2014 sa Stefan Löfven att något är trasigt i Sverige. Andra säger att det finns revor i välfärden.

I en del avseenden håller det på att bli bättre. Det görs tydliga insatser inte minst när det gäller miljö, klimat och kollektivtrafik. Men på delar av den sociala sidan ser det inte så bra ut. Exempelvis håller agerandet inom LSS-området mot personer med funktionsnedsättningar på att utvecklas till något som är helt ovärdigt en välfärdsstat.

Ett övergripande problem – som bland annat märks inom vården och omsorgen – är bristen på personal. Det finns inte längre några viktiga branscher där det är överskott på folk.

Det finns flera skäl till att vi fått denna situation. Ett är att utbildningspolitiken släpar efter men där anstränger man sig för ta igen förlorad mark. Ett annat skäl är befolkningsökningen kopplad till att vi blir allt äldre och därmed också allt sjukare.

Att utbilda folk är en lång process. Samma gäller i hög grad också samhällsplaneringen. Efterfrågan på bostäder, skolor, sjukvård och kollektivtrafik ökar med en tydlig obönhörlighet. Men lika tydligt är att planeringen släpar efter.

Om detta kan det skrivas mycket. Men här och nu ska det handla om lönepolitiken inom den offentliga sektorn. En lönepolitik som hotar den välfärd som alla vill ha men som inte är gratis.

Det är brist på läkare, sjuksköterskor, socialsekreterare, poliser, tekniker och till och med bussförare. Listan kan göras längre, mycket längre.

Alla dessa yrken är intressanta i sig. Men bristen beror i stor utsträckning på lönesättningen. Det finns begrepp som marknadskrafter och marknadslöner – be båda hänger ihop som ler och långhalm.

Till mest problematiska i den offentliga sektorn hör sjukvården. Stängda vårdavdelningar och lång väntetider även för något så allvarligt som cancer.

En grund för problemen inom vården är just de för låga lönerna som i sin tur orsakar personalbrist. Med brist på personal blir arbetsmiljön allt sämre och då söker sig många bort. Den onda cirkeln är tydlig.

Bemanningsföretagen växer – och inom vården handlar det inte längre bara om glesbygden. Hyrpersonalen blir en dyr historia för landstingen när de får betala nästan dubbelt så mycket för en läkare eller sjuksköterska som nyss var anställd hos dem själva. Den offentliga sektorn håller på att skapa en egen form av Ebberöds bank där allt ska vara bra men där pengarna försvinner alldeles i onödan.

Politikerna måste nu tänka om och inse att marknadslönerna är en realitet. Om lönerna inte ökar rejält i den offentliga sektorn så kommer avtappningen till den privata sidan att fortsätta. I förlängningen måste någon betala – och det är allmänheten.

Billigare kommer det inte att bli. Frågan är hur mycket vi är beredda att betala i form av högre skatter och avgifter. Alltså: Vad är välfärden värd?

                                                               Åke Askensten
                                                                  (Tidigare publicerad i Miljömagasinet, okt 2017)

Det här inlägget postades i Löner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *