Begå inte brott och göd inte de kriminella!

Författaren Axel Wallengren (med romanfiguren Falstaff, fakir) skrev en gång i tiden att Vatten är ett farligt gift vilket omger Visby stift. Det har fortfarande sin giltighet. Men nu har vi ett annat gift som finns i hela Sverige (liksom i andra länder) och har blivit en expanderande samhällsfara: narkotikan.

I Sverige uppmärksammades narkotikan när amerikanska jazzmusiker gästspelade efter andra världskriget och inte gjorde någon hemlighet av att de använde kokain med mera. Det var då det. På senare år har narkotikaanvändningen ökat explosionsartat. Att det är så framgår bland annat av tester av avloppsvatten.

Att inneha narkotika är ett brott men många struntar i det eftersom risken för upptäckt anses liten. Polisens resurser räcker inte till.

I november 2019 gjordes dock ett stort beslag av amfetamin i Stockholmsområdet. Och det var inte vad som helst – det var den så kallade dödsdrogen. Till det märkliga hör att flera samhällstoppar hade använt denna drog trots att de borde ha förstått vilken risk de tog.

Det där avslöjandet visar på en viktig del av problemet: köparna bryr sig inte om vad det kostar, hur farligt det är och vilka konsekvenserna blir inte bara för dem själva utan i hela samhället. De är säkerhetsrisker – vem vill åka med en drogad förare eller opererad av en dito kirurg?

Det finns mer eller mindre kända personer som förespråkar statlig försäljning och avkriminalisering av cannabis. En del av dessa personer talar i egen sak och använder eller har använt narkotika. Men en legalisering skulle innebära att ännu fler får tillgång till droger, blir beroende och sjuka. Missbruket kan leda till döden.

En legalisering är inte aktuell i Sverige. Riksdagens beslutade mål om ett narkotikafritt samhälle gäller. Men det målet är långt borta och kräver krafttag mot narkotikan på alla fronter.

Åtgärderna måste börja tidigt i skolan och inte minst i föräldrahemmet. Det gäller för lärare, fritidsledare och föräldrar att ta sin uppgift som föredömen och utbildare på största allvar. Risken är annars att barnen får andra föredömen i form av kriminella med exklusiva bilar, glittrande kedjor och med små gåvopaket med cannabis i fickorna.

Dessa langare borde vara en lätt match för spanande poliser eftersom innehav av narkotika – liksom skjutvapen – är brottsligt. Många borde kunna tas på bar gärning. Men poliserna är för få och många lämnar yrket. Rekryteringen är otillräcklig trots nya insatser.

Polisbristen i alla delar av landet har en direkt koppling till vad som blivit en av medborgarnas viktigaste frågor: otryggheten. Även Sverige har numera ett inbördeskrig att hantera – det mellan narkotikaligorna. Kriminella skjuter ner kriminella – och andra – på öppen gata. Handgranater och dynamit används också.
Där har vi en av de stora frågorna i nästa val.

Tyvärr är det brist på personal i nästan alla viktiga branscher i Sverige. Det gäller inte minst polis, tull och andra delar av rättsväsendet. Tullen är ytterst viktig eftersom inflödet av narkotika ökar vid våra gränser och per post. Man tror att 80-90 % av narkotikan slinker igenom vid Öresundsbron. Det är nödvändigt att minska inflöde och tillgång.

Ett annat problem är att en del läkare är för generösa med att förskriva läkemedel som innehåller narkotika, en generositet som i vissa fall har drag av langning.

Myndigheterna räcker alltså inte till och mycket talar för att den skadliga utvecklingen kommer att fortsätta. Då återstår vi själva – medborgarna. Vi måste vara föredömen och försöka förklara för vår omgivning att narkotikaanvändningen är både brottslig och farlig.

Du som själv använder narkotika måste inse att du göder de kriminella med dina pengar. Samt att du är med och finansierar det narkotikakrig som skapar otrygghet i hela samhället.

Åke Askensten

Texten har publicerats i Miljömagasinet.

Det här inlägget postades i Miljömagasinet, Riksdagspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.