Vi får en extremt ovanlig valrörelse

Oavsett om valet blir av som planerat i september 2022 eller tidigare (extra val) så blir det en valrörelse av tidigare icke skådat slag. Coronaspöket kommer att vara på plats. En del partier kommer att vilja ha räfst och rättarting – och alla kommer att lansera mer eller mindre storslagna satsningar.

En speciellt intressant fråga är vilken strategi de båda januaripartierna Centerpartiet och Liberalerna kommer att välja. När lämnar de regeringssamarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Och innebär det att de verkligen kommer att vara på fri fot? Eller faller de för locktonerna från höger?

Här en prognos i all enkelhet om hur valrörelsen kan komma att se ut.

Socialdemokraterna kommer att använda viruskrisen genom att lansera Stefan Löfven som landsfader och ordförande för ett parti som med lugn och stabilitet kan hantera också kommande kriser. I den utåtriktade självbilden kommer även Magdalena Andersson att ha en viktig roll enligt devisen pengar är makt. Hon blir en rikshushållare som både skär ner och presenterar nya investeringar som ska ta Sverige ur den nya fleråriga ekonomiska krisen. Då finns det inte plats för nybörjare.

Miljöpartiet har en besvärlig sits och kommer att som grundläggande strategi ha att klara 4-procentsspären. Allt därutöver är grädde på moset. Väljarna tror inte att MP kommer att kasta loss från S. Hur som helst så kommer partiledningen att inse att det inte håller att fortsätta i gamla hjulspår – även om miljö och klimat kommer att vara ett viktigt inslag. Men det är inte väljarnas toppfrågor. I stället handlar det om sjukvård, äldreomsorg, ekonomi och trygghet. Det vore konstigt om MP:s ledning inte tog till sig det.

   Vänsterpartiet kommer inte formellt att välja sida och kräver åtgärder främst när det gäller arbetslösheten, välfärden, marknadshyrorna och LAS. Det blir ett tomrum efter Sjöstedt i valrörelsen och den nya partiledaren kommer att ses som ett oskrivet kort. Men oavsett vem det blir kommer den personen förmodligen att fortsätta i Sjöstedts spår. Partiet gör klokt i inte ta några risker.

Liberalerna har farligt låga opinionssiffror och för Sabuni gäller det att vända skutan. Som lök på laxen har hon fått kritik för att hon ska ha anlitat lobbyister för att bli vald och att lobbyister har påverkat hennes budskap som ordförande. Hon har bestämt förnekat detta men skadan är redan skedd. Sabuni har ibland gett intryck hon vill att Liberalrerna ska lämna januariavtalet. Men så har det inte blivit. Det är troligt att L – av självbevarelsedrift – kommer att utropa sig som ett icke blockbundet parti.

Centerpartiet har i Annie Lööfs frånvaro haft svårt att få ut sin egen politik och partiet har fått använda sin roll som ett av januaripartierna. När det gäller de politiska blocken har C samma dilemma som Liberalerna. Att Sverigedemokraterna räknas in i högerblocket (tillsammans med M och KD) har inte gjort det lättare för centerpartisterna. Rimligen kommer C att frikoppla sig från blocken – om det inte händer något i opinionen som gör att den gamla alliansen skulle kunna återuppstå.

Moderaterna har också ett SD-problem som innebär att de inte gärna formellt kan bilda block med ett parti som fortfarande inte anses som rumsrent. Strategin kan då bli att försöka ta makten med hjälp av SD:s stöd i riksdagen utan att erbjuda ministerposter. I övrigt kommer M att gå till hård attack mot regeringspartierna som de kommer att utmåla som ineffektiva och långsamma i coronahanteringen och dess konsekvenser. Där kommer främst Löfven och Hallengren att hamna i skottlinjen.

Kristdemokraterna har en populär partiledare men en politik som inte är lika uppskattad av väljarna. Det ser ut som ett synnerligen svårlöst problem. De kommer inte att spara på krutet när det gäller regeringens coronaåtgärder. Frågan är om KD i valrörelsen vågar tala klarspråk och säga SD ska ingå i högerblocket.

Sverigedemokraterna hamnade i skuggan under viruskrisen och kan nu bara hoppas att epidemin inte blir långvarig. De vill kunna prata invandring och kriminalitet igen. Men de kommer inte att missa tillfället att i valrörelsen klaga på regeringens hantering av coronafrågorna.

De stora stridsfrågorna i valrörelsen blir främst arbetslösheten/sysselsättningen, ekonomin, sjukvården, äldrevården och tryggheten. Finansieringen av välfärden kommer upp i alla debatter. Skattehöjningar? Höjda avgifter? Låna ännu mer, alltså öka statsskulden?

Risken är stor att miljö- och klimatfrågorna kommer i skymundan när de flesta partierna kommer att vilja gå tillbaka till det gamla istället för att satsa på en grön omstart. Där har Miljöpartiet den inte helt enkla uppgiften att övertyga traditionalisterna om att ekonomi, miljö, klimat och hälsa hänger ihop.

Åke Askensten

(Publicerad i Miljömagasinet maj 2020)

Det här inlägget postades i Miljömagasinet, Partipolitik, Riksdagspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.