Stockholm behöver en räddningsplan

Det är viktigt att sätta upp mål för en verksamhet. Men det är ännu viktigare att verkligen anstränga sig för att nå upp till målen.

Den styrande alliansen i Stockholms stadshus satte 2009 upp målet att utsläpp utsläppen av växthusgaser år 2015 skulle underskrida 3,0 ton per stockholmare.
Men dit lär man inte nå eftersom man inte har satt in de åtgärder som behövs.

För 2011 redovisas en utsläppsnivå på 3,48 ton och för att man ska komma under 3,0, som är målet – krävs det politisk vilja och beslutskraft. Men den är en bristvara.
Tiden från makttillträdet 2006 kan tyvärr i många avseenden betecknas som förlorade år.

Alliansen har genom åren rört sig väldigt långsamt bland annat när det gäller följande:
¤ Energieffektivisering, inte minst kommunens egna byggnader.
¤ Omvandling av koleldningen i Värtan till biobränsleeldning.
¤ Utbyggnaden av cykelbanor.
¤ Massbilismens utsläpp, inklusive dubbdäcksproblemet.

Däremot har man – tyvärr – varit snabb på att planera för ännu fler motorvägssatsningar. Det har kanske gått alliansen förbi – eller hamnat i glömskans arkiv – att Naturvårdsverket har beräknat att Förbifart Stockholm kommer att öka biltrafiken i länet som helhet med 4 procent. I absoluta tal innebär det att miljö- och kvalitetsmål skjuts i sank med kulspruteliknande effektivitet.

Även om alliansen ryckt upp sig en del på sistone när det gäller Värtaverket och cykelbanorna så krävs det mycket, mycket mer om Stockholm ska komma i närheten av de uppsatta målen. Mycket, mycket mer.

Två faktorer förbigås med extra stor tystnad när alliansen diskuterar utsläppen av växthusgaser, det är befolkningsökningen och konsumtionen.

Vi har haft en befolkningsökning på 17.000-18.000 i Stockholms kommun de senaste åren och med det dubbla i länet som helhet. Att då räkna per capita är att göra det ganska enkelt för sig. Men om man har en helhetssyn så står det klart att befolkningsökningen gör att den totala utsläppssiffran är betydligt högre än den man får fram när man räknar per invånare. En annan bild.

Konsumtionens roll, inte minst importen, hör till det som man undviker att ta upp. Eftersom stockholmarna har höga inkomster så handlar det också om hög konsumtion. Vad jag skulle önska är att man på allvar börjar informera invånarna om vikten att handla ekologiskt, närproducerat och förpackningssmart. Detta bland annat.

I Miljöpartiets budgetförslag för Stockholms kommun finns det något som har stor likhet med en räddningsplan för Stockholms miljö och klimat. Och det är just det som behövs. Plus en rejäl dos politisk vilja och handlingskraft.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.