MP:s gamla hjulspår och den blåröda faran

Detta skrev jag i augusti 2012 för en bok om Per Gahrton.

Ett drygt år efter att Stockholmspartiet hade bildats 1979 kom Per Gahrton på besök i vår lägenhet på Östermalm.

Jag kände inte Per men jag hade imponerats av honom långt tidigare. Framför allt därför att han som ung riksdagsman (för Folkpartiet) tog upp pensionärernas problem. Själv hade jag som ung förundrats över ointresset hos flera partier för våra äldres problem.

Men det var inte därför Per kom på besök. Det fanns två anledningar. En var att Per ville veta hur Stockholmspartiet hade burit sig åt för att komma in i Stockholm stadshus och dessutom bli vågmästare. En annan var att vi i Stockholmspartiet ville veta hur Per tänkt sig att ett nytt parti (som senare – till min glädje – fick namnet Miljöpartiet) skulle byggas upp och lanseras på riksnivå.

Flertalet ledande stockholmspartister ansåg att partiet skulle stå fritt från rikspartierna. Men nyfikenheten var stor – inte minst hos mig – på det blivande riksdagspartiet. Och några av oss ställde senare upp tillsammans med Per som partibildare.

Vi var ett 10-tal stockholmspartister som träffade Per och vi berättade hur vi med en budget på drygt 100.000 kr tagit oss in i landets 3:e största politiska församling trots att massmedia nästan helt ignorerade oss.

Per antecknade flitigt och fick veta att vi bland annat sålt ”obligationer”, något som innebar att vi tog lån av sympatisörer, lån som skulle betalas tillbaka endast under förutsättning att vi kom in i kommunfullmäktige. Den metoden gick sen i arv till Miljöpartiet.

Vi berättade också om våra granska oortodoxa valkampanjsmetoder. Men som jag uppfattade det var Per mer intresserad av partiprogrammet och organisationen hos SP. Jag minns att jag poängterade att ett partiprogram måste vara brett i betydelsen många ämnen. Men inte så långt att folk inte skulle orka. läsa.

När det gällde organisationen var demokratin – ingen toppstyrning – grundläggande. Låt alla intresserade vara med. Men se upp med folk som mer är karriärister än idealister. Det funkade nog ganska bra. Däremot blev det problem med några avhoppare från andra partier – personer som ville få chansen i det nya partiet. Men de försvann när de gjort sig omöjliga eller bara tröttnat.

En avhoppare lyckades till 100 procent: Partibildaren Per som hade hoppat av Folkpartiet. Han visste hela tiden vad han gjorde – och hur han skulle göra det.

Men hur gick det egentligen med det miljöparti som vi bildade 1981? Blev det som vi tänkt? Mitt svar är att det delvis blev vad vi tänkt. Men alltså bara delvis.

Det var segt i början för MP med låga opinionssiffror. En anledning var att språkrören ibland var egensinniga. Vi skulle vara ett tvärpolitiskt parti och på kongress efter kongress beslutade vi att vi inte före valet skulle ta ställning till de politiska blocken. Men flera gånger hände det att språkrören drog iväg och tog ställning för vänstersidan. Att så flagrant bryta mot kongressbeslut borde egentligen ha resulterat i krav på grön avgång. Men språkrör kan inte avskedas under pågående valrörelse. Det skulle ha gjort det hela etter värre.

Men 1988 kom vi in i riksdagens – enligt en del massmedier genom det så kallade sälvalet, som nog inte alls var något sälval. Vi hade nämligen betydligt högre opinionssiffror i början av året än när sälarna började dö. Om säldöden alls hjälpte MP var det ytterst marginellt.

1991 åkte vi ur riksdagen och Ny Demokrati flyttade in i vårt riksdagskanslis lokaler vid Mynttorget. Ironiskt nog eftersom det visade sig att 1/3 av MP:s väljare hade gått över till Ny Demokrati. Alltså hade MP en instabil väljarkår.

Men det hade också Ny Demokrati och 1994 blev det ombytta roller. MP var tillbaka i riksdagen. Och Ny Demokrati började falla sönder.

Men sen då? Jo, det gick ganska bra. Men inte så bra som vi hade hoppats.

Vi blev inte på riksdagsnivån det 10-procentsparti som bland andra Birger Schlaug och jag fantiserade om i ett radioprogram.

Men låt oss glömma den spillda mjölken och se framåt.

När Magnus Johansson, nu kommunalråd i Eskilstuna, var sammankallande i Miljöpartiets partistyrelse betecknade han MP som riksdagens smalaste parti. Han hade helt rätt. Och i allmänhetens ögon är det fortfarande så. Väljarna vet för lite om MP:s politik.

Folk känner inte till vilka fina motioner och förslag som läggs av MP i riksdagen. Partiprogrammet är däremot inte så bra eftersom det har börjat bli inaktuellt. Men ett nytt program blir förhoppningsvis klart före valet 2014.

Varför vet då folk så lite om vår politik? Jo, det beror till stor del på att vi kör på i gamla hjulspår. Det stora, uppkörda hjulspåret är miljö. Ett annat är klimat.

Väljarna vet att MP är bäst i klassen i dessa ämnen. Men ändå är det just miljö och klimat som ständigt prioriteras i det utåtriktade arbetet. Det gör att det inte finns tid och pengar till att berätta för medborgarna att vi har en bra politik i en rad ämnen. Folk tror fortfarande att vi är ett fåfrågeparti.

Vi har blivit bättre i att nå ut med vår skolpolitik. Men på den sociala sidan är det inte lika bra. En vanlig väljare har inte en aning om vad vi tycker i t.ex. äldrefrågorna, trots att den senaste kongressen tog en utmärkt äldreproposition.

Men även om partistyrelsen eller riksdagsgruppen eventuellt har gått ut med detta så har det inte gjorts med tillräcklig kraft för att få genomslag.

När det gäller vinst i skolan tog MP-kongressen ett steg i riktning mot ökad tydlighet. Detta efter förslag från partistyrelse och riksdagsgrupp. En klar markering mot överdrivna vinstintressen.

Men när det gäller vinsterna inom vård och omsorg var det tyst trots att skandalerna inom den sektorn (med bland annat Carema och Attendo Care) varit betydligt värre än bland friskolorna. Förklaringen är troligen att det finns ett begränsat intresse hos en majoritet både i partistyrelsen och riksdagsgruppen för äldres problem. Men detta måste ändras i god tid före valet 2014 då 65+ kommer att utgöra en fjärdedel av de röstberättigade. Den proposition jag nyss nämnde är en bra grund.

Arbetslösheten/sysselsättningen kommer att bli en av de avgörande valfrågorna. Där har Miljöpartiet i många avseende en utmärkt politik, men det är svårt att nå ut med detta eftersom det är annat som är prioriterat i den utåtriktade verksamheten.

Idrotten är Sveriges största folkrörelse. Men där återstår mycket för MP att göra.

Det mest minnesvärda är för mig att vi sponsrade speedwaysporten därför att man körde på förnyelsebart bränsle. Samt att vi köpte skyltreklam på Hammarbys bandymatcher och försökte få med MP på AIK:s fotbollströjor.

Länge trodde många att MP inte var ett seriöst parti när det gäller ekonomin. Den missuppfattningen har delvis rättats till med hjälp av idogt arbete i riksdagen, kommunerna och i landstingen/regionen. Men det gäller att nå ut med detta i stället för att informera om sådant som är allmänt känt.

MP måste på alla nivåer ta en funderare över varför partiet i flera avseenden går i otakt med väljaropinionen. Detta är de 15 viktigaste frågorna enligt en undersökning som gjorts av Novus Opinion för TV 4:

1. Sjukvård. 2. Skola/utbildning. 3. Sysselsättning/arbetslöshet. 4. Äldreomsorg. 5. Landets ekonomi. 6. Lag och ordning. 7. Barnomsorg. 8. Socialförsäkringar. 9. Pensioner. 10. Miljö/klimat. 11. Invandring/integration. 12. Skatter. 13. Energi 14. Boende.  15. Företagande.

Otakten med väljaropinionen är något som MP till stor del kan åtgärda själva. Men det finns annat som är svårare och som det sällan pratas om: Den blåröda faran,

Eftersom Socialdemokraterna med Stefan Löfven som ledare rör sig allt närmare alliansen i sin ambition att ta borgerliga väljare så skapar S också problem för MP. Går S-förflyttningen för långt så kan det innebära en dramatisk förändring av det politiska landskapet och att MP inte får avgörande inflytande över politiken.

På bl.a. Svenskt Näringslivs önskelista står detta högt: En blåröd regering med S och M som medverkande. Företagen vill ha stabilitet och då är de mindre partierna inte särskilt intressanta.

Är S+M ett överdrivet scenario? Det är under alla förhållanden en variant som måste ingå i alla partiers kalkyler. Om t.ex. både KD och C åker ur riksdagens poppar en rad problem upp. Och då kan en regering av tysk koalitionsmodell mycket väl bli ett alternativ.

Två av de mest kritiska frågorna ur MP:s perspektiv är kärnkraften och Förbifart Stockholm. Man kan tycka att Förbifarten är en regional fråga men den har mycket mer sprängkraft än så. Det finns en mycket svag punkt i den socialdemokratiska motorvägspolitiken. Nämligen att väljarna prioriterar kollektivtrafiken framför motorvägssatsningarna. MP kommer att gå hårt åt S om partiet ställer upp på alliansens linje att pengarna från trängelskatten ska gå till Förbifart Stockholm i stället för till kollektivtrafiken.

Motorvägarna och kärnkraften hör till de frågor som får en avgörande betydelsei valet 2014. Där har MP klara linjer. Men i övrigt måste man se över sin politik och prioritera också frågor som verkligen är intressanta för väljarna. De 15 frågorna ovan är en intressant och nödvändig läsning för mitt parti som enligt min mening har alla förutsättningar att nå över 10 procent för första gången i ett riksdagsval.

Politik är att vilja. Och att välja rätt – i detta fall före valet.

Åke Askensten,  2012

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.