Överenskommelsen mellan de 6 riksdagspartierna var förmodligen det bästa som kunde åstadkommas i rådande läge. Jag måste medge att jag drog en lättnadens suck – samtidigt som jag själv är glad över att jag sitter i en annan församling där vi har en stabil majoritet.
Det finns ingen anledning för våra ansvarstagande riksdagspolitiker att luta sig tillbaka och klucka belåtet med anledning av det som hände den 27 december. Den frid som möjligen sänkt sig här och var blir inte långvarig.
Alliansarna har inte gått med på uppgörelsen – som fått kritik i de egna leden – utan anledning. De ser goda möjligheter att bedriva oppositionspolitik – och dessutom beslutsgivande sådan – utanför de gränser som överenskommelsen sätter. Gränserna är för övrigt inte glasklara.
Det finns en vildvuxen riksdagshage att hoppa omkring i och speciellt ett parti väntar på de rätta tillfällena att klippa till. Då spelar det mindre roll att deras partiledare är sjukskriven.
Överenskommelsen mellan de 6 partierna är inte juridiskt bindande och innehåller f.ö. ingen uppsägningstid. Däremot är den etiskt bindande – inom politikens egna och flexibla ramar. Till att börja med blir det säkert förhandlingar om både det ena och det andra. Men ju närmare vi kommer 2018, desto mer frestande blir det för alliansen att lägga förslag som kan drivas igenom med hjälp av SD.
Det kan visa sig att det som hände 27 december bara var en bordläggning av extravalet.
Det finns 349 platser i riksdagen att fordela. Antalet platser ett parti far star i proportion till antalet roster som partiet har fatt. Huvudregeln ar att ett parti maste fa minst 4 procent av rosterna for att komma in i riksdagen.